Tänker på gårdagen....och min skräck för att dra ut en tand....så simpelt det är egentligen...inte värt att ojja sig över alls...Var just in och läste i en blogg jag följer om en tjej som har obotlig cancer, hon har ont här och där och vet att det troligen är av den spridda sjukdomen hon har...Vilket j-la öde att vara i den situationen, att tvingas leva med döden flåsande i nacken varje dag...och veta att det bara går åt ett håll....Att ha familj och barn och veta att man inte får vara kvar med dem, att inte få veta vad som händer sen...och vetskapen om att barnen kommer mista sin mor....Ja, det går nog inte att föreställa sig riktigt hur det känns - bara att det är en av de värsta saker man kan vara med om....Jag beundrar denna starka tjej otroligt mycket....